Hålla andan
I distansen kan jag andas, hålla ut, längta framåt. I pausen kan jag koppla bort och låta känslorna tränga sig in, gräva sig genom min mur, fånga mig, konftrontera mig och regera över mig. Här känner jag mer. Här river det i hjärtats innervägg. Att inte säga något är att känna mer och jag måste känna mer för att förstå fatta vad det är som känns. Egentligen. Egentligheter. Galenskapen och insikterna knuffas. Jag älskar analysen, men söker mig vidare förbi den. Försummar förklaringarna. Det är dags att hitta tiden - andas ut, äntligen andas ut alla dikter på pappret. Där kommer du flyta runt i smältvattnet, årstidsskiftningarna, förlusterna.
Kommentarer
Trackback
